1973 ägde ett av historiens mest kända rån rum, här i Sverige. Gisslandramat på Kreditbanken på norrmalmstorg är världskänt och det är ifrån detta fall man har myntat uttrycket Stockholmssyndromet.

Torsdagen den 23 augusti klev Jan Erik ’Janne’ Olsson in på Kreditbanken med en kpist och dynamit. Han var utklädd till oigenkännlighet i en peruk och solbrillor och ska ha skrikit ’Let the party begin’ när han klev in på banken. Han sköt en skottsalva i taket men istället för att ta pengarna och sticka tog han fyra gisslan från banklokalen. Han krävde 3 miljoner kronor och att Clark Olofsson skulle föras till honom från fängelset han befann sig i vid denna tidsperiod.

Polisen kom till platsen genom att larmet från banken gick. Ett flertal poliser försökte ta sig in i lokalen men Janne sköt mot dem. Polisen bestämde sig att gå med på Jannes krav och sex timmar efter att rånet börjat stod en bil utanför med de tre miljonerna i en väska och Clark hade blivit transporterad till Stockholm. Polisen erbjöd Clark en nådeansökan och frikostig permission ifall han frivilligt gick in på banken – något Clark gjorde.

Rånarna begärde därefter en Ford eller BMW, fler vapen samt flyktväg. Polisen hade tidigare erbjudit en Volvo vilket Clark ska ha sagt nej till och eftersom polisen var rädd för vad som skulle hände med gisslan gick de med på rånarnas krav om både bil och vapen.

Polisen förhandlade därefter med rånarna om en flyktväg så länge gisslan gick fri vilket de inte accepterade. Detta var ett rätt smart drag då polisen hade ställt ut ett flertal prickskyttar omkring området med order att skjuta ifall rånarna skulle försöka fly, speciellt ifall de försökte ta en gisslan med sig. På fredagen tipsade Kalmarfängelset om Jannes identitet vilken senare fastställdes.

Rånet tog flera dagar och var bara efter några utav de en världsnyhet fullt utav mediebevakning. Människor och poliser som ej var i tjänst trängde sig runt området bara för att få se vad som skulle hända. Flera gånger under denna tidsperiod pratade både rånarna och gisslan med den dåvarande statsministern, Olof Palme. Den 26 augusti borrade polisen hål via lägenheten ovanifrån för att föra ner en kamera. Den 28 augusti användes samma hål för att släppa in sövande gas men rånarna gjorde så gisslan fick stå med snaror runt halsen, vilket gjorde att ifall de somnade så skulle de strypas. I slutändan lyckades dock polisen avsluta rånet med hjälp utav gas utan att vare sig gisslan eller rånarna skadade sig.

Gisslan bestod av tre kvinnor vid namn Birgitta Lundblad, 31, Elisabeth Oldgren, 21, Kristin Enmark, 23, och en man som hette Sven Säfström, 24. Kristin tog Janne Olofsson i försvar när hon pratade med statsministern och alla i gisslan sympatiserade med Janne och Clark. T.ex. så har de sagt att de skulle vara mer rädda för att bli nerskjutna av polisen än för att rånarna skulle skada dem på något sätt. Det är härifrån det så kallade Stockolmssyndromet har utvecklats. Stockholmssyndromet innebär att en gisslan utvecklar en relation med sin rånare och tar parti med förövaren mot polisen.

Efter rånet blev Janne dömd till tio års fängelse och frigavs i början av 80-talet. Han har i efterhand bett om ursäkt flera gånger för rånet. Clark fortsatte efter rånet på sin kriminella bana, han dömdes i tingsrätten för norrmalmstorgsrånet men friades i hovrätten eftersom han hävdade att han bara hade försökt skydda gisslan. Det har dock gått rykten att han ska ha lyckats smuggla med sig en stor summa pengar ifrån banken, ett rykte han själv bekräftat. Ingen vet dock hur han gjorde det och han vägrar förklara själv…